De centrala samfunden som arbetar med och stödjer facklitteraturen vädjar nu för att korrigera de ojämlika statsunderstöden.
Av de statliga biblioteksstipendier som beviljas för att stödja litteraturen går 90 procent till skönlitterära och 10 procent till facklitterära upphovsmakare. Majoriteten av den litteratur som publiceras i Finland är facklitteratur; i nuläget är fackböckernas andel cirka 70 procent.

Finlands Journalistförbund, Finlands frilansjournalister, Finlands vetenskapsredaktöreres förbund, Stiftelse för främjande av journalistisk kultur, Finlands facklitterära författare, Finlands översättar,- och tolkförbund och Delegationen för informationsspridning kräver att det ojämlika upplägget korrigeras. Organisationerna kräver att helhetssumman för biblioteksstipendierna höjs så att facklitteraturens andel i reda pengar kan höjas till samma nivå som skönlitteraturens nivå. Dessutom måste även fackboksförfattare få rätten att ansöka om konstnärsstipendier.

I ett informationslandskap som bokstavligen ändras snabbt och konstant är det fundamentalt viktigt att det i Finland publiceras högklassig inhemsk facklitteratur som baserar sig på fackgranskade forskningsresultat. För att det ska vara möjligt att arbeta långsiktigt och fokuserat och att vara ledig från lönearbete behövs tillräckligt stora stipendier.

”Inhemsk facklitteratur av hög kvalitet är ett effektivt botemedel för att stärka läskunnigheten och ett vapen mot informationspåverkan”, understryker föreningarna som står bakom vädjan.

Situationen har varit likadan sedan 1983 då fackboksförfattarna inkluderades i den lag som stiftades 1961. Redan från början har obalansen i utdelningen av stipendier varit konstgjord och godtycklig. Förslag på att rätta till ojämlikheten har presenterats otaliga gånger. 
Det finns inga lagliga hinder att bevilja konstnärsstipendier även åt fackboksförfattare, men i praktiken har de inte fått några konstnärsstipendier.

Ojämlikheten mellan de skönlitterära- och fackboksförfattarna lyfts fram i den utredning om bokbranschen som utbildnings- och kulturministeriets utredningsperson Markus Leikola skrivit.