Förra sommaren körde en bil runt i de finska städerna med en allseende kamera på taket. Många blev förbannade. Bland annat på Båtsmansgatan och Lönnrotsgatan i Helsingfors står nu, för evigt frusna i sin rörelse på Google Street Views bilder, två stadsbor som visar mittfingret mot kameran. Ett flertal har klagat. Google har suddat, raderat, ursäktat.Men vad ska man tycka – ja vad är detta för en publikation egentligen? Den är inte journalistisk, så kravet på relevans är varken ställt eller besannat. På allmän plats är det fritt att fotografera, så länge övertrampen på människors hemgårdar raderas. Googles projekt är en intressant dokumentation utan motstycke i historien.Eftersom det inte är journalistik kan man fråga sig varför jag alls slösar en kolumn på det.För att Google rör sig på det område jag satt och grubblade över häromkvällen bland vänner och vinglas. I mitt sällskap satt en person som jobbar med kulturarkiv, och medan jag pratade högt om journalisternas och tidningshusens arkivering gled jag i tankarna in på gråzonerna.Journalistiken går ut på att publicera det relevanta. Men dokumenteringen, som är en helt annan sak, har innehållit så mycket mer än så, funderade jag medan jag tömde mitt vinglas. Jag kom ihåg alla de där rullarna av film som framkallades förr, där en eller två rutor användes, medan de filmremsor som ingen sett i bästa fall lades i mörka kuvert i arkivets lådor. Vem syntes i bildrutan bredvid – den som inte publicerades? Vem stod på gatan runtomkring då fotografierna togs? På remsorna i arkiven syns de.Vart sträcker sig idag journalisters skyldighet att dokumentera det icke-relevanta? Den digitala svadan av information gör ju att världen är både väldokumenterad och jävligt dåligt dokumenterad på samma gång. Många fotografer och journalister är visserligen noggranna med att spara osedda bildrutor, e-postbrev och småprat som bandats med mobiltelefonen, men en stor del bara försvinner. Få har hunnit skapa regler för arkivering av precis alla pixlar, ettor och nollor, för att inte tala om webbversioner som existerat i fyra minuter och tjugoåtta sekunder. Vem bryr sig?Det vet vi inte förrän någon står i framtiden och vill veta vad som skedde med grabben i bildrutan bredvid. Då har både det journalistiskt relevanta och irrelevanta flimrat förbi för länge sedan.Men kanske grabben syns på Google Street View.